Saknad
Det finns stunder jag inte vet hur det gick till, hur jag hamnade här...
Ibland så har jag ingen aning om vart tiden tog vägen. Och tiden både i USA och Australien känns näst intill overklig, ibland tror jag att jag drömt alltihoppa.
Det där livet jag hade innan jag började se så mycket mer har tynat långt, långt bort och jag kan knappt ta på det längre. Det har försvunnit någonstans i ingenstans, men ibland kommer det tillbaka. Den där tiden innan jag visste vad ett annat liv var. Innan både amerikansk mat och Operahuset var en självklarhet. Innan engelskan vart en del av mitt språk och jag inte tappade dom svenska orden. Den där tiden innan Australiensiska stränder blivit vardag under fötterna och ett liv i en resväska inte fanns. Då när allt som betydde något fanns precis framför mig, i mitt eget liv.
Den där tiden då man levde ett "normalt" liv och man visste hur dagen efter skulle se ut. När helgen bestod av fotboll och långa telefonsamtal hemma i sin egen trygghet. När man visste att pengarna kom i slutet av månaden och att bekymra sig över mat kostnader eller vart man skulle bo nästa vecka inte fanns. En gång var allt så självklart, vilka vänner man hade, vilket jobb och hur framtiden skulle se ut. Och vad som var hemma var bara en stor självklarhet. Då när hemma bara kunde refereras med en enda plats.
När det viktigaste i livet var fotboll och AIK och dom svåraste besluten du stod inför handlade om vilka AIK matcher du var tvungen att välja bort för ditt eget spelande. Jag saknar fortfarande känslan att vinna och hur gräset kändes under fötterna på premiären varje vår. Många saker tynar bort och försvinner, många känslor bytts ut men det som en gång var en del av dig själv sitter alltid kvar.
Om jag blundar tillräckligt länge kan jag känna hur kroppen skakade av lycka nedklämd under en hög av främlingar på Norra stå efter slutsignalen i 3-3 derbyt. Om jag lyssnar tillräckligt intensivt kan jag höra hur jublet ekar genom väggarna och får hela min kropp att sippra av en lycka jag inte trodde fanns. Om jag känner med alla mina sinnen, så är jag tillbaka på Råsunda med svart gula färger och en känsla som får den övriga världen att tyna bort.
Jag kanske lämnade Råsunda och Norra stå i Solna för länge sedan. men AIK lämnade aldrig mig. Viss kärlek går inte att förklara. Och ibland när vinden blåser över mitt hår och solen bländar min blick så saknar jag det med en känsla som får världen att stå stilla.
Det sägs att man alltid måste ge upp något för att få något annat. Det finns alltid något du måste offra. Ju större drömmarna är ju mer måste du acceptera att ge upp. I slutändan måste du bara fråga dig själv om det är värt det, om det var värt det. Jag tittar tillbaka och ångrar inte en sekund, jag förlorade en del man vann så mycket mer som inte går att sätta ord på. Detta är en livsstil jag valt och som jag vet att jag älskar. Nya platser, nya människor, nya jobb, nya utmaningar, nya drömmar.
men ibland längtar jag tillbaka, saknar den där tiden när man kunde spela bort alla negativa känslor ute på en fotbollsplan i ingenstans. När alla tankar var fokuserad på en match och allt annat i livet sakande betydelse. Den där underbara känslan av en seger... När veckorna såg likadana ut och vänner och familj alltid fanns ett andetag bort. När det var så självklart hur allt skulle bli och vara. När tryggheten fanns.
Men känslan i kroppen som fick mig att resa mot drömmarna och ta första steget den där morgonen för länge sedan var alltid starkare. Viljan om något mer.
Ibland så har jag ingen aning om vart tiden tog vägen. Och tiden både i USA och Australien känns näst intill overklig, ibland tror jag att jag drömt alltihoppa.
Det där livet jag hade innan jag började se så mycket mer har tynat långt, långt bort och jag kan knappt ta på det längre. Det har försvunnit någonstans i ingenstans, men ibland kommer det tillbaka. Den där tiden innan jag visste vad ett annat liv var. Innan både amerikansk mat och Operahuset var en självklarhet. Innan engelskan vart en del av mitt språk och jag inte tappade dom svenska orden. Den där tiden innan Australiensiska stränder blivit vardag under fötterna och ett liv i en resväska inte fanns. Då när allt som betydde något fanns precis framför mig, i mitt eget liv.
Den där tiden då man levde ett "normalt" liv och man visste hur dagen efter skulle se ut. När helgen bestod av fotboll och långa telefonsamtal hemma i sin egen trygghet. När man visste att pengarna kom i slutet av månaden och att bekymra sig över mat kostnader eller vart man skulle bo nästa vecka inte fanns. En gång var allt så självklart, vilka vänner man hade, vilket jobb och hur framtiden skulle se ut. Och vad som var hemma var bara en stor självklarhet. Då när hemma bara kunde refereras med en enda plats.
När det viktigaste i livet var fotboll och AIK och dom svåraste besluten du stod inför handlade om vilka AIK matcher du var tvungen att välja bort för ditt eget spelande. Jag saknar fortfarande känslan att vinna och hur gräset kändes under fötterna på premiären varje vår. Många saker tynar bort och försvinner, många känslor bytts ut men det som en gång var en del av dig själv sitter alltid kvar.
Om jag blundar tillräckligt länge kan jag känna hur kroppen skakade av lycka nedklämd under en hög av främlingar på Norra stå efter slutsignalen i 3-3 derbyt. Om jag lyssnar tillräckligt intensivt kan jag höra hur jublet ekar genom väggarna och får hela min kropp att sippra av en lycka jag inte trodde fanns. Om jag känner med alla mina sinnen, så är jag tillbaka på Råsunda med svart gula färger och en känsla som får den övriga världen att tyna bort.
Jag kanske lämnade Råsunda och Norra stå i Solna för länge sedan. men AIK lämnade aldrig mig. Viss kärlek går inte att förklara. Och ibland när vinden blåser över mitt hår och solen bländar min blick så saknar jag det med en känsla som får världen att stå stilla.
Det sägs att man alltid måste ge upp något för att få något annat. Det finns alltid något du måste offra. Ju större drömmarna är ju mer måste du acceptera att ge upp. I slutändan måste du bara fråga dig själv om det är värt det, om det var värt det. Jag tittar tillbaka och ångrar inte en sekund, jag förlorade en del man vann så mycket mer som inte går att sätta ord på. Detta är en livsstil jag valt och som jag vet att jag älskar. Nya platser, nya människor, nya jobb, nya utmaningar, nya drömmar.
men ibland längtar jag tillbaka, saknar den där tiden när man kunde spela bort alla negativa känslor ute på en fotbollsplan i ingenstans. När alla tankar var fokuserad på en match och allt annat i livet sakande betydelse. Den där underbara känslan av en seger... När veckorna såg likadana ut och vänner och familj alltid fanns ett andetag bort. När det var så självklart hur allt skulle bli och vara. När tryggheten fanns.
Men känslan i kroppen som fick mig att resa mot drömmarna och ta första steget den där morgonen för länge sedan var alltid starkare. Viljan om något mer.
Kommentarer
Trackback
