...
Det är inte ens ett dygn kvar tills jag lämnar Kalifornien för andra gången, och jag vet inte hur man gör. Jag vet inte hur man tar avsked av Cali. Jag borde lärt mig nu, men jag har ingen aning.
Visste inte att det skulle kännas så fruktansvärt tomt och jobbigt. Det är bara för mycket minnen i luften. Detta stället gav mig så fruktansvärt mycket. Inte bara minnen av guld. Det gav mig allt jag någonsin kunde önska. Cali gav mig mer än jag någonsin kunde drömma om. Cali var inte bara ett år av galenskap och skratt som inte gick att ta död på. Det var inte bara det bästa året i mitt liv det var så mycket mer än så...
Det betyder mer för mig än jag kan förstå själv. Och att det skulle bli lätt att lämna detta, att det bara var en semester jag lätt kunde vända ryggen till borde jag ha förstått att det aldrig kunde bli.
Imorgon eftermiddag står jag på flygplatsen igen. Vänder ryggen till ett liv jag aldrig behövde lära mig att älska, ett liv jag älskade från första stund. första gången jag landade i San Francisco på väg mot något jag inte hade en aning om hur det skulle bli. Jag har alltid älskat Cali.
Rafe kom in till mig idag och sa hur mycket han skulle sakna mig och mitt hjärta brast i tusen bitar. Jag älskar den ungen så fruktansvärt mycket. Bara hans leende kan få hela min värld att lysa upp.
Det är bara timmar kvar och jag vet inte om jag vill spy eller gråta. Jag kommer inte kunna sova en blund i natt och jag vet inte hur jag ska kunna säga hej då till någon eller något.
Kalifornien gav mig ett nytt liv, Hur kan jag lämna denna plats... igen. 
